Upplyft - helt utan botox & stuff...

Jag har gått från deprimerad sönderarbetad till brunbränd semesterböna och sedan till.. upplyft. Kan plötsligt förstå lite av innebörden i den där Josh Groban-rösten som brukar sjunga "You raise me up, so I can stand on mountains..." etc.
Någon har fyllt upp mitt inre, tagit tag i mitt hår och dragit upp mig en aning. En aning räcker. Just nu.
Kanske är det jag som är knäpp.. som tolkar in en massa grejer i vanlig ärlig vänlighet. En massa grejer = Som att jag vore speciell på något som helst sätt för denna person.
Men för tillfället kör jag på den tolkningen. Inget annat spelar just nu någon roll.

Saxat ur dagens AB på nätet...

Länk

Tycker kommentaren under artikeln som lyder: "Så Tom Cruise finns inte på riktigt?" är SÅ KLOCKREN! *asg*

Om hundar

Vi har skaffat valp, så jag har aldrig tid med bloggen numer..
Men nu är jag så trött på alla dessa uppfödare av renrasiga hundar. Om en ridgeback föds utan ridge så avlivas den. Om en valp föds med en vit tass så heter det att det är "för mycket vitt", och då kan den inte ställas ut utan säljs billigare och endast för sällskap...
Nämner man att man har en blandrashund tycker de att det är en skam(!) för "deras" ras, och de undrar vad jag ska ha hunden till? Då den inte kan ställas ut och inte får vara med i någon specialklubb...
Många menar också att en hund av den blandning jag har, absolut inte passar sig som enbart sällskapshund då den måste AKTIVERAS. (Bruks- & spårraser i den). Min valp är nu drygt 4 mån och är enormt akiverad! Hon spårar, hon kan tricks, hon springer i skogen och går kanonbra i koppel. Hon är extremt smart och gör vi inget med henne så hittar hon på eget bus, därför aktiverar vi henne hela tiden hon är vaken.
Uppfödare av renrasiga hundar verkar tro eller tycka att en ägare till en blandras måste vara mindre påläst, mindre intresserad etc.. att man inte vet innan vad hunden kommer behöva för att må bra.. Men jag säger bara det.. På utställning, på alla dessa tävlingar - vet hunden om att den blivit champion idag? Tycker hundarna att det är trevligt att släpas hit och dit i landet, få allt möjligt skit inkladdat i pälsen för att den ska "se rätt" ut?
Rasren - vem har bestämt det? Vet hunden om vilken ras den har? Varför tror ni med renrasiga hundar att en blandrashund inte kan få en helt underbar personlighet? Att den har fler än EN ras i sig betyder ju inte att den automatiskt ärvt ALLA ev "svagheter" från sina resp. raser? Den kanske har fått det absolut BÄSTA av två världar??
Att ni har en stamtavla att se på, innebär ju inte att alla era valpar kommer bli helt exemplariska heller.. även om ni tycks tro det.

Skulle kunna skriva om detta i evigheter.. Det kanske kommer en forts. en annan dag!

*Hunden på bilden är inte min. Men den är av samma blandras.

Portia & Ellen..

De känner som jag. Som mig. Menar jag.

Länk

Choose Life

"Man mår som man förtjänar..."

Vad är det för ett jävla uttryck? Seriöst talat!

Jag har fan inte mått bra sen före 1990. Förutom en kort sekvens på Rhodos 2005 då jag verkligen mådde bra. Alltid något; skiljsmässan, frånvarande pappan, överbeskyddande mamman, psyksjuka brodern, knarkande vänner, otrogna pojkvänner, död och jävla undergång.

Hur jag väljer att reagera på detta är förstås mitt val. Om jag väljer att rycka på axlarna och gå vidare med ett snett leende, eller om jag väljer att gräva ner mig i sorg och bitterhet. Uppenbarligen har jag valt det senare och vet fanimej inte om jag någongång kommer komma ur skiten.

När vänder det?
När får JAG leva livet?
När får jag dö?

Om Klas, sorgen och mig...

Sorg.

Jag hade på något skygglappsliknande sätt intalat mig att jag var färdig med Döden. Döden skulle icke ingå som beståndsdel i mitt liv nu på mycket, mycket länge.
Så i onsdags förra veckan samlade chefen ihop oss på fikarasten kl. 10. Hennes röst bröts av gråt när hon sa Orden, orden som ekar i mitt huvud fortfarande varje dag. På finlandssvenska. "Jag har något fruktansvärt att meddela. Klas (efternamn) har omkommit i en trafikolycka nu på morgonen."
Det blev en så overklig lamslagen tystnad i rummet. Tystnad. Tystnad. Sedan kom gråten. Chefen såg runt i rummet på var och en. Så gick hon ut. Ett beslut togs snabbt att vi skulle stänga ner. Två dagar bara satt vi och grät och pratade och hade krishantering med en terapeut.
Han var den jag jobbat mest & bäst ihop med. Han var trevlig, charmig, snäll, omtänksam, såg alla för den de var.
Han skulle svänga ut från "sin" grusväg ut på en påfart till motorvägen. Vänstersväng. En mc kommer från motorvägen på av-/påfarten, i hög fart, kör rakt in i förarsidan just som bilen svänger. Båda dog.
Han var 30 år. Hade sambo. De hade köpt hus. Och hund. Så fruktansvärt onödigt och ofattbart.

Jag har blivit apatisk. Depression? Jag vet inte. Sorg. Jag har legat i sängen mest. Tittat i taket. Sovit. Tittat på tv. Tänker saker som;
Jag dog inte. Jag lever. Måste leva nu.
Inga fler dagar inom parentes.
Vad vill jag? Måste göra det jag vill nu. En sekund åt fel håll så är man död.
Och tankarna går till hans sambo och familj, vad de måste gå igenom. Men det är ju inte jag som går igenom det. Det är ju de.

Ändå ligger/sitter jag här och gör i n g e n t i n g.