Jag var mig själv någon gång på högstadiet. Jag gick i bästa klassen då, 7an till 9an. We ruled på skolan. Jag hade massor med vänner. Någon som knarkade. Någon som hade fast pojkvän och p-piller vid 13 år. Någon som målade de vackraste tavlorna. Basket-tjejerna. Kör-tjejerna. Orienteringstjejen från förr när jag tävlade. Vem var jag back then? Jag var den smarta tjejen, hon som var grymt allmänbildad och kunde krossa alla i klassen varenda i kunskap varenda lektion. Jag var också musiktjejen, hon som älskade att sjunga och kunde alla texter. Jag var grungare. Jag VAR, jag levde och jag rättade mig inte efter någon annan, föll aldrig för grupptryck. Jag var mig själv. Men inom mig fanns också en stor sorg och ledsamhet, nåt i blicken. Nåt inte alla såg eller fick se.
På gymnasiet tog den sidan överhanden, jag blev inbunden och tyst. Tappade vänner efter ett tag. Tappade mig själv och min identitet. Umgicks med coola gänget men försökte vara som dem, och vilka var de? De visste iallafall inte riktigt var de hade mig tror jag, så till slut hamnade jag utanför. Idag har jag regelbunden kontakt med tre från högstadietiden och en från gymnasietiden. Men de vänner jag trodde var mina vänner under gymnasiet, visade sig inte vara det. Så jag är absolut inte bitter, I'm better off. Men tänk hur det kan bli. Hur man förändras ständigt och hittar nya vägar i livet.
När jag sen bodde i Stockholm, var jag mer lost än någonsin. Jag visste inte vem jag var när jag flyttade dit, jag var en trasig liten flicka inuti och jag minns att jag ofta grät floder. På jobbet var jag återigen "den tysta". Jag tror att jag trodde att jag inte var värd att få tala eller lyssnas på. Utom med Rebs, vi pratade om allt, grät och skrattade ihop. Henne har jag ingen kontakt med idag, men det beror enbart på att jag flyttade därifrån och vi gled ifrån varandra. Jag försökte va crazy då i sthlm, försökte va Rebs, men det kändes också fel. Det var ju inte jag.
Efter flytten började jag plugga. De jag pluggade med blev jag aldrig riktigt tajt med, det är mest ytlig vänskap. Man kan snacka om väder och vind och jobb numer, that's about it. Tyvärr. Umgicks mycket med S. under tiden efter flytt till Dalom. Vi festade mkt. Och jag tyckte att jag passade så jäkla bra in i hennes värld. Att jag och hon var något av varandras motsatser och därför var så bra för varann. Hon var min bästa vän i många, många år. Tills hon flyttade till Sthlm och blev coola tjejen, som tyckte att jag var patetisk som flyttat till landet. Tills hon började se ner på mig von sitt oben plejs. Hon blev nån annan helt enkelt, nån jag absolut inte tyckte om.
Sedan dess har jag inte haft nån riktigt nära vän faktiskt och det har nog behövts. För jag har hittat mig själv igen. Och det är en så himla skön känsla. Att veta att jag inte behöver någon annan än mig själv egentligen, innerst inne. Jag har ändå aldrig saknat någon att berätta saker för eller dela mitt liv med ur ett vänskapligt perspektiv, för de få vänner jag har de är vänner jag kan höra av mig till när som helst - det kan ha gått månader - men ändå kan man börja prata som om det varit bara minuter sedan sist.
Tack till alla er, för att ni finns i mitt liv och bara är er själva, och låter mig vara inget annat än migsjälv!
Jag känner igen mig i såååå mycket där. Fast det är nog några fler liter impulsivitet och sprallighet i mig kanske? Lite "galenhet". Men annars så. Jag är nog ingen "vännermänniska" eller vad man ska säga. Jag är inte som andra som har fleeeeera stycken som man håller fast i, år efter år.
SvaraRaderaJag har fasiken bara kontakt med EN från grundskolan. Från gymnasiet har jag noll, eller en om man räknar att jag och Gulla hörs en gång i halvåret om ens det.