Något irriterad...

Jag inväntar mail från en kompis på facebook. Så idag när vi varit borta och sedan kom hem så går jag till datorn, loggar in på FB. Skriver en kommentar till nån som kommenterat nåt. In i rummet formligen stormar min sambo. Suckar "Du och ditt facebook!", sätter sig på stolen brevid och stirrar. Jag loggar ut och går vidare till Aftonbladet.se

Liknande scenario händer ofta. Som om han tror att jag har nåt att dölja, vilket jag verkligen inte har. Jag kanske borde visa upp alltihop och hur det fungerar istället, men ska jag behöva det? Han ska väl lita på mig tycker jag, han har ju ingen anledning att inte göra det? Istället blir min sur-reaktion att jag snabbt loggar ur för att han är så jäkla nyfiken och sen reser jag mig och går ifrån datorn. Jag har sagt åt honom att skaffa facebook själv om han är intresserad, men det är han inte. Däremot har han bett sina arbetskamrater (som jag inte känner alls mer än att vi säger "hej") att adda mig. Jag tror han håller koll på mig via dem eller nåt. Och det får han väl ha då, jag orkar inte ens ta upp en diskussion om det med honom.

Visst är FB egentligen ganska onödigt och jag skulle klara mig precis lika bra utan det. Men det är ju roligt. Jag har fått kontakt med gamla vänner jag inte pratat med på 10-15 år. Och kusiner och andra som jag inte haft någon kontakt med i princip. Det är ett bra sätt att hålla kontakt med folk helt enkelt.

Jag reagerar för att man måste kunna ha något som är bara sitt eget tycker jag. Som den här bloggen, som FB. Istället för telefonssamtal. Istället för en dagbok med lås på. Jag behöver det lilla, lilla spacet. Och det är väl inte så jävla mycket begärt.