Om Klas, sorgen och mig...

Sorg.

Jag hade på något skygglappsliknande sätt intalat mig att jag var färdig med Döden. Döden skulle icke ingå som beståndsdel i mitt liv nu på mycket, mycket länge.
Så i onsdags förra veckan samlade chefen ihop oss på fikarasten kl. 10. Hennes röst bröts av gråt när hon sa Orden, orden som ekar i mitt huvud fortfarande varje dag. På finlandssvenska. "Jag har något fruktansvärt att meddela. Klas (efternamn) har omkommit i en trafikolycka nu på morgonen."
Det blev en så overklig lamslagen tystnad i rummet. Tystnad. Tystnad. Sedan kom gråten. Chefen såg runt i rummet på var och en. Så gick hon ut. Ett beslut togs snabbt att vi skulle stänga ner. Två dagar bara satt vi och grät och pratade och hade krishantering med en terapeut.
Han var den jag jobbat mest & bäst ihop med. Han var trevlig, charmig, snäll, omtänksam, såg alla för den de var.
Han skulle svänga ut från "sin" grusväg ut på en påfart till motorvägen. Vänstersväng. En mc kommer från motorvägen på av-/påfarten, i hög fart, kör rakt in i förarsidan just som bilen svänger. Båda dog.
Han var 30 år. Hade sambo. De hade köpt hus. Och hund. Så fruktansvärt onödigt och ofattbart.

Jag har blivit apatisk. Depression? Jag vet inte. Sorg. Jag har legat i sängen mest. Tittat i taket. Sovit. Tittat på tv. Tänker saker som;
Jag dog inte. Jag lever. Måste leva nu.
Inga fler dagar inom parentes.
Vad vill jag? Måste göra det jag vill nu. En sekund åt fel håll så är man död.
Och tankarna går till hans sambo och familj, vad de måste gå igenom. Men det är ju inte jag som går igenom det. Det är ju de.

Ändå ligger/sitter jag här och gör i n g e n t i n g.