Lundell...

Ulf Lundell. Jag har aldrig varit nåt stort fan av musiken. Enda låten jag någonsin satt på repeat är "Baby Om Morgonen". Jag har aldrig läst "Jack", debutromanen. Inte sett filmen heller. Men förra sommaren eller om det var sommaren -06 kanske, läste jag "Värmen". Det är den bästa bok jag läst. Jag vet inte varför, det är inget jag kan förklara eller direkt sätta fingret på. Kanske var jag bara just då i mitt liv i exakt den ljuva stämningen som genomsyrar hela boken. Kanske kände jag igen mig både i hans sätt att tänka, att författa, att beskriva, att skriva. Kanske älskade jag naturbeskrivningarna. Kanske ville jag återfå den livsglädje Lundell eller huvudpersonen i boken har. Kanske ville jag vara Sunny. Men jag kommer aldrig läsa en bättre bok. Någonsin.

Nu läser jag "Vädermannen". Fängslas också av den. Och önskar att jag satt i en stuga på Österlen på en veranda med ett glas whiskey och en fleecepläd, all of a sudden.
Här kommer en text ur boken. Den absolut längsta mening jag någonsin läst. Men den beskriver ju våren på ett alldeles underbart sätt;

"Nästa dag var hög och ljum och fin den med och borta från skjutbanan hördes som sammet k-pist-knattret och bo-bom av kanonerna mitt i det här: lärkorna, tranorna som fortfarande kom trumpetande kryssande krängande, talgoxarna som inte kunde låta bli att ti-ta ti-ta och stararna som satt i den halvutslagna akacian, tre stycken, måste knorrsjunga om att dom var tillbaka igen, och över svartåkrarna viporna som kved och kastade sej ner mot den feta stumma svarta jorden och upp mot skyn igen och råkorna och kråkorna som gick på åkrarna och grönfinkarna som vällustigt knirrvade och gulsparven som nästan matt redan nu av sommarhettan som om den tog betäckning sitt ti-ta-ta-ta-ta fallande mitt i det här och blåmesens varnande tjetttjitttjitt k-pistarnas duttduttduttduttduttdutt därborta vd skjutfältet som var en av landets vackraste platser och sen kanonernas ka-dwam som fick luft och hus och bröstkorg att darra till och sen tranorna som kom lik förbannat i plog efter plog efter band efter band och den stora platta buktens plåtblåsvarta vatten och långt upp i norrnordost kustlinjen mitt i det här när jag stod där på tomten och såg en snödriva täckt av grus sakta sakta sjunka ihop under vårens tryck, tankar på henne därnere i Provence och jag häruppe i allt detta."