Rockstar

Att räkna med bråk...

Ett antal helger har vi nu hunnit spendera i vårt "sommarhus". Som vi nu funderar på att flytta till permanent istället och pendla 14 mil ToR varje dag. För att det blir för dyrt med lägenheten, som kostar oss dubbelt så mkt som huset varje månad. Pengar man kunde lägga på annat.
Bråk, bråk, bråk har det varit. Varenda helg. Jag antar att man ser inte riktigt hur olika man är som individer förrän man skaffar ett hus ihop. Vi tycker olika om allt, precis ALLT. Men ska det va såhär svårt? Ska det vara såhär nu, resten av livet? Har jag en början-till-30-årskris eller håller jag på att tröttna på det här snart 10-åriga förhållandet? Vad i h-e ska jag/vi ta oss till?

Istället för att ta tag i sakerna som måste sägas & göras, besluten som måste tas...
Surfar jag efter ny mobbe och har idag fastnat för Nokia 6500 slide.

Inte som varje söndag...

Söndag..

jag är en sån som bara h a t a r söndagar. För att det är en sååå tråkig veckodag. Finns inget att hitta på. Affärerna stängda (i byhålor, ej städer). Inget på tv. Och snart är det måndag.

Idag har det dock varit en ganska innehållsrik söndag. Fick kaffe på sängen och vi kikade på Vasaloppet. (sista två timmarna)
Så åkte vi de fyra milen in till stan och jag köpte en ny kontorsstol på jysk. Veckohandlade på Willys. Väl hemma skruvade jag ihop stolen och tvättade ett par veckors tvätthög.

Nu har precis kollat på Dixie Chicks film från förra året "Shut up and sing", som handlar om när de blev totalt bojkottade av alla radiostationer i USA och fansen brände deras skivor. För att Natalie som sjunger sa på en spelning i London att de skämdes över att presidenten kom från Texas (som de kommer från). Helt sjukt. Man förvånas ständigt över hur jävla dumma amerikaner är...

Som sagt. Snart är det måndag.

Vänner...

jag har i nga vänner.
inga riktiga.
inte såna som man ringer, eller som ringer upp.
jag hade väl det förut.
jag hade lisa länge.
men efter gymnasiet sågs vi kanske ett par ggr i stockholm i början på 2000-talet
och en gång i rättvik när jag bodde där, och hon i Mora
sen dess har vi mailat eller ringt varandra kanske max tio ggr.
och det är länge sen nu.
länge trodde jag att sara var min vän, faktiskt min allra bästa.
vi blev vänner på gymnasiet. redan då var hon avundsjuk på mig. jag träffade min nuvarande sambo. som hon då meddelade att hon trånat efter FÖRE mig. vilket jag fick höra i tid & otid länge. efter gymnasiet flyttade jag till sthlm och hon till gävle. hon pluggade, jag jobbade.
hon var grymt avundsjuk på att jag tjänade pengar. Det är inget som jag bara tror, hon sa alltid sånt rakt ut till mig.
sen blev hon grymt avundsjuk på att jag fick körkort flera år före henne. så till den milda grad att hon bara skrek ut sin ilska och aldrig ens kunde förmå sig att säga grattis.
visst började jag ana oråd då. anade att hon egentligen sket totalt i mina känslor och mitt liv, och bara brydde sig om sitt eget.
men ändå träffades vi titt som tätt. mest festade vi. men det var ju inte alltid roligt och glada dagar att festa med sara. allt som oftast pratade hon inte ens med mig på festerna, och sket i mig totalt när vi väl kom ut på krogen. hon spelade stark. hon visste att jag var en "svag" person, nån som inte säger ifrån direkt. Det var lätt att trycka ner mig. and so she did. en gång i gävle fick jag bara nog. hon hade gett mig en nyckel till sin lägenhet INNAN vi gick ut, och sagt att på ett sspydigt sätt "du kan väl ta en taxi hem sen"...
Det gjorde jag också.
En av de sista gångerna jag träffade sara var i sthlm. Jag hade ganska nyligen förlorat min pappa och vi hade inte träffats efter det. Jag trodde att vi skulle bara vara, bara prata. Att hon skulle bry sig och undra hur jag mådde. Men icke. Hon tyckte att jag skulle följa med till Cliff Barnes för där var hennes chef som hon absolut ville ligga med. Som om jag kunde bry mig mindre om hennes sexliv just då! Hon fick mig till och med att bryta ihop och börja gråta mitt i centrala sthlm.
Efter det hörde jag inte av henne mycket. Jag hade ju visat mig svag för bövelen. Jag försökte, jag messade, jag ringde- men inte ofta. Nån enstaka gång var tredje vecka kanske. Till slut fick jag ett sms. "Jag tycker vi har glidit isär. Det enda vi har gemensamt är gamla minnen. /..../ Jag vill vara med sociala personer som både ger & tar. /.../ Jag har jävligt kul just nu och jag skulle aldrig någonsin vilja skaffa hus utanför byhåla S."
Nu trodde ju inte jag att HON behövde känna sig skyldig att skaffa hus där jag skaffat hus.. jag förstår inte hennes resonemang. Avundsjuka igen? För att jag har ett s.k "ordnat liv"?
jag svarade nåt i stil med att minnen är väl vad som binder vänner samman ofta.. men det tyckte inte hon. Bara för att jag inte är som hon (singel, jobbande inom ekonomi, boende i sthlm) så bara avslutade hon vår vänskap med syrliga tillägg om att hon hade andra, mycket roligare vänner nu.
Fine. Jag klarar mig. Det gör jag. Jag är inte bitter faktiskt. Jag är ledsen och sårad.
Alla har ju nära vänner. men inte jag...
jag har jobbkompisar. som jag umgås med på jobbet. jag har min släkt & min sambos släkt. Några mail/blogg-vänner kanske. That´s it.
kanske tycker jag synd om mig själv. kanske undrar jag varför det blivit såhär. kanske känner jag mig jävligt ensam ibland.
men jag har det nog inte värre än någon annan.
Nu saknar jag inte sara, och jag tycker såhär i efterhand bara att sara var patetisk.. speciellt på sista tiden, sen hon landade i sthlm. Hon ligger med en kille, tror att när han klär på sig och drar fort som fan dan efter så betyder det "jag älskar dig, och nu är vi ett par". Sen bryter hon ihop när det visar sig att hon bara var ett ligg. Hon träffar nästa... etc..
Höjden av kräk-känsla var ändå när hon hävde ur sig STOLT "Jag har tvillingar på min lista!"
Som om alla människor hade sin egen lilla lista, att fylla på helg efter helg..
som om det vore en bedrift att ha lägrat ett tvillingpar.
Som om jag bryr mig.
Nej jag saknar henne inte, men jag saknar att ha en eller ett par nära vänner.

Nog med detta..
Skulle bara komma fram till & förklara..;
jag har inga nära vänner.