"Man mår som man förtjänar..."

Vad är det för ett jävla uttryck? Seriöst talat!

Jag har fan inte mått bra sen före 1990. Förutom en kort sekvens på Rhodos 2005 då jag verkligen mådde bra. Alltid något; skiljsmässan, frånvarande pappan, överbeskyddande mamman, psyksjuka brodern, knarkande vänner, otrogna pojkvänner, död och jävla undergång.

Hur jag väljer att reagera på detta är förstås mitt val. Om jag väljer att rycka på axlarna och gå vidare med ett snett leende, eller om jag väljer att gräva ner mig i sorg och bitterhet. Uppenbarligen har jag valt det senare och vet fanimej inte om jag någongång kommer komma ur skiten.

När vänder det?
När får JAG leva livet?
När får jag dö?