Pappa...

En kollega på jobbet frågade imorse om jag skulle fira påsken hos mina föräldrar. Nej, sa jag. Eller ja, ev. en sväng till mamma då. Jaha, är dina föräldrar skilda eller, frågade hon. Nej, pappa är...död. Sa jag. Och hörde och kände hur fel det lät. Har aldrig använt ordet förut. Har sagt att han är borta eller gått bort. Det låter inte lika hemskt. Lika definitivt. Hur som helst har det där legat och pyrt nånstans hela dagen och nu när jag kom hem så brast det, gråter som ett barn. Och ältar. Ältar att jag inte fattade bättre som barn, ältar att jag trodde på mamma. Ältar att vi inte fick mer tid. Ältar att vi fick varannan helg plus två veckor på sommaren i 8 år, sedan sporadisk kontakt och en häxa i hans liv som inte ville att jag skulle finnas alls helst, ältar att han blev så sjuk och att det gick så fort, ältar alla ord vi aldrig sa, ältar att det snart är påsk och att det var sista högtiden vi spenderade ihop, hemma hos pappa, han med morfinpump innanför finvästen. Påskmiddag. Han kunde inte knappt pga att allt smakade järn pga cellgifterna. Ältar hur arg jag är på mamma som liksom förstörde min barndom, som ljög och sa att pappa inte brydde sig om mig. När det var tvärtom! Ältar att jag inte kan gå tillbaka i tiden och vara tio år och flytta med honom. Det ältar jag. Fan helvetes apskit också. Påskäckel.