Eftersom jag aldrig fick göra några misstag under min uppväxt. Eftersom jag aldrig fick ta några beslut själv. Eftersom jag aldrig trott att min pappa älskade mig eller oss, familjen han lämnade. Eftersom min egen jävla morsa förstörde mig?!
Så är jag nu i kris. Livskris eller nåt. Är fast som i ett fängelse och är inkapabel att ta viktiga, stora beslut.
Jag är riktigt jävla förbannad. Jag är fan snart trettio år. Och hon dominerar och styr fortfarande mitt liv. I mitt huvud. Ibland försöker jag tänka ”vad skulle pappa ha gjort / tyckt i mitt ställe?” istället för att tänka på mammas ord alltid. Men det fungerar inte. Eftersom det är inte hans liv heller. Det är mitt. Jag har aldrig fått leva det. Iallafall inte på mitt sätt.
Men det är mitt. Mitt liv, mina stora beslut som måste tas.
Mina tårar som rinner. Mina sår som kanske aldrig läker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar