Om min mamma..

Jag kan inte minnas att mamma kramade mig någon gång när jag var liten. Hon brukade stryka mig på kinderna och i pannan när jag var sjuk (och jag var ofta sjuk). Undrar om hon någonsin har tyckt om mig. Vad jag än har gjort i hela mitt liv, så har hon varit helt negativt inställd. Oavsett vad det rört sig om. Allt från flyttar till pojkvänner till vänner. Åsikter och vägval. Allt har hon varit emot och varit tvungen att meddela mig sin åsikt i barsk och nedlåtande ton.
Jag och mamma bråkade jämt. Så ser mina barndomsminnen ut. Hon som bestämde allt, som en diktator mer än en förälder. Hon spelade martyr och sa att hon skulle lägga sig och dö om jag inte gjorde som hon sa. Hon som hotade med att ”ta sin hand ifrån mig” om jag gick min egen väg. Hon som fick mig att skämmas inför vänner, inför deras föräldrar, på skolan. Överbeskyddande. Undrar fortfarande varför. Vad som var och är fel i hennes hjärna. Jag var ”hårt hållen” som det heter. Som tonåring fick jag aldrig göra sånt mina vänner gjorde. Det finns tusen exempel. Men det verkar lite löjligt att dra upp dem nu. Kanske att om jag hade gjort nåt sånt som mina (fortfarande levande) vänner gjorde då, om jag hade det, utan tillåtelse dessutom. Då hade jag blivit sjuk, eller mördad. Eller alkoholist. Eller rökare. Eller gravid. Eller utskämd. Så som hon alltid sa att jag skulle bli.
Men nu revolterade inte jag. För jag älskade min stackars mamma för mycket för det. Jag var en snäll flicka. Jag stannade hemma / drack inte / låg inte runt / blev inte gravid / åkte inte bil med fulla killar.
Och här sitter jag idag och önskar att jag hade det. Önskar att jag hade andra minnen än de jag har. Önskar att jag var nån jag inte är och aldrig kommer bli.
Först för några år sedan slutade hon att lägga sig i. Nu har hon andra liv att styra och manipulera.